I dag ligger de flesta gamla skogsbyar övergivna och igenväxta. Åkrar växer igen, tomma hus förfaller, präktiga gårdar står öde.

Sollefteå kommun har värnat om sina skogsbyars historia. Under flera år har arkitekten och kulturhistorikern Ann Renström åkt runt i de avlägsna skogsbyarna i socknar som Junsele, Ramsele, Edsele, Graninge och dokumenterat historien och nuläget för Sollefteå kommuns kulturmiljökommitté. Det har blivit ett antal rapportskrifter och nu sammanfattas det arbetet i den vackra och rikt illustrerade boken Skogsbyar.

Redan Gustav Vasa ville befolka de svenska ödemarkerna i ”nordlandet”. Kronans intresse för uppodling och kolonisation höll i sig genom århundradena. Järnbruken behövde väldiga mängder träkol. Svedjefinnarna kom till Viksjö och Graninge i Ångermanland. Sedan kom sågverksepoken. Det behövdes arméer av skogsarbetare som måste bo nära arbetsplatserna. Skogarna befolkades.

Jorden och skogen blev försörjningen för alla de människor som levde i skogsbyarna.

Ådalens skogsbyar är relativt unga och det är ovanligt med riktigt gamla hus på ”fjället”. Det mesta av den nuvarande bebyggelsen tillkom kring det förra sekelskiftet, då befolkningsmängden var som störst.

De vanligaste traditionella byggnadstyperna var enkelstugan, parstugan och korsbyggnaden. Enkelstugan – ”sexknytt”, med sex knutar – är mycket vanlig på landsbygden i hela Ångermanland. Byggnadstypen är mycket gammal (den äldsta kända enkelstugan i Sverige är från 1400-talet!). Den ångermanländska korsbyggnaden – ”kôrsbönninga” - är det som åtminstone äldre ångermanlänningar känner bäst till.

Ann Renström har åkt runt till åtskilliga byar och satt sig ner vid åtskilliga köksbord och intervjuat människor om vad som varit, hur man levde, hur man bodde, hur man. Fortfarande finns också en och annan äldre person som bor kvar i ”byn”. Annars är det vanligt att lite yngre människor underhåller den gamla släktgården som sommarbostad. De lever sitt arbetsliv i Stockholm och åker upp på sommaren och lyssnar till tystnaden.

Sen fick också en profil som Doris Berglund i Övra, Junsele. Hon är förstås unik, kvinnan som var timmerhuggare i många år. Det fanns tio torp i Övra förr. Den förste nybyggaren kom till Övra år 1800. En dräng från Myckelgensjö i Anundsjö socken och hans hustru från Ytterlännäs socken.

Övra, Långvattnet, Vigdsjön, Rensjön, Södra Grytmyrhöjden, Stensjö, Aborråsen, Fransåsen och så vidare. Vackra namn på vackra platser.

Det är en strålande kulturhistoriskt arbete som Ann Renström utfört. Hon är uppenbart betagen av byarna i skogen och det genomsyrar hela boken. Materialet är också mycket väl balanserat, mellan bilder (många gamla fotografier och många nytagna fotografier av författaren), historik och människors livfulla berättelser. Skogsbyar är en riktig läsupplevelse. All heder också till Sollefteå kommun som såg värdet i att dokumentera sina skogsbyar i en tillgänglig form.