"Rumpan har
gått"
Flottningen längs Ångermanälven
Timo Forsten
Författaren har arbetat vid ett 16 månader långt SESAM-projekt, Ådalens industrihistoria, i vilket det ingick att ordna och förteckna arkivleveranserna från Ångermanälvens Flottningsförening som förvaras i Landsarkivet i Härnösand.
Ångermanälven framflyter från södra Västerbottens och norra Jämtlands fjällområden till sin huvuddel i sydöstlig riktning mot havet. Älven avvattnar ett stort område i södra Lappland, norra Jämtland och västra Ångermanland. Älven består av tre huvudgrenar: Faxälven (310 km), Fjällsjöälven (250 km) och Åseleälven (400 km), av vilka den sistnämnda och nordligaste är en annan benämning på den egentliga Ångermanälven ovanför Fjällsjöälvens tillflöde. De tre huvudgrenarna bildar genom ett flertal stora sjöar naturliga vattenmagasin i sina övre lopp. Ångermanälvens nederbördsområde omfattar 31.890 km2 med en längd av ca 45 mil. Ca 1500 km2 av älven ligger på norska sidan av gränsen. Älven rinner upp i Norge under namnet Ransarån och börjar sin vandring ner mot den stora Malgomajsjön vid Vilhelmina. Den passerar Åsele och Junsele under namnet Åseleälven. Sedan flyter den förbi Näsåker och Sollefteå på väg mot Bottenhavet där den mynnar i en vik cirka 4 mil in från Härnösand. Där låg Sandslåns skiljeställe. Vid Näsåker tillstöter först Fjällsjöälven och sedan, en bit ovanför Sollefteå, Ångermanälvens största biflod, Faxälven. År 1939 hade Ångermanälvens Flottningsförening det längsta flottledssystemet, nämligen 3.230 kilometer.
Flottningens tillkomst
Någon flottning i större skala längs Ångermanälven förekom inte förrän vid mitten av 1700-talet, då finbladiga sågar tillkom i Lo och i Kramfors. Christopher Kramm startade där den första sågen. Han och det konkurrerande Lo fick sina privilegier 1744. I och med tillkomsten av glasbruket på Sandö och masugnen i Bollstabruk, ökade flottningen efter Ångermanälven. I samband med högkonjunktur i Västeuropa efter Napoleonkrigen fick den svenska sågverksindustrin sitt verkliga uppsving. Kungl. Maj:t och kammarkollegium utfärdade den 7 maj 1811 ett cirkulärbrev till landshövdingarna, där det fastslogs att flottning skulle få äga rum i de strömmar och vattendrag, där flott- och farleder "förut varit och vara böra". Övriga vattendrag, som betecknades som enskilda, kunde endast genom överenskommelse med ägarna till vattendragen få nyttjas till flottning och transport. Flottningen behövdes då i ännu högre grad för att få fram råvaran till sågverken.
När 1800-talets mitt började närma sig, tillkom flera flottande, såväl bolag som enskilda, och behovet av en gemensam organisation och bestämmelser för flottningens bedrivande blev alltmera uppenbart. På ansökan som är daterad den 30 januari 1848 av majoren Olof Clement af Huss, ägare till Kramfors sågverk, brukspatron Eric Rinman på Holms och Graninge Bruks Bolags vägnar samt som ägare av 1/3 i Sandö glasbruk, grosshandlaren Johan Norrbom, dels som ägare av 2/3 i Sandö glasbruk samt disponenten för Lo sågverk Robert Bagge fastställde länsstyrelsen i Västernorrlands län det första reglementet för flottning i Ångermanälven den 5 april 1848, vilket efter många om och men fastställdes av Kungl. Maj:t den 26 maj 1852. Landshövdingeämbetet fastställde reglementet med två tillägg. Det ena sade att bestämmelserna endast avsåg "den flottning som eger rum mellan Sollefteå och der ofvanföre inom Länet belägne utgreningar och vattendrag af Ångermanna-Elfven". Framställningen rörde de norra grenarna men bestämmelserna kom vid själva utfärdandet att gälla för de övriga också. Sannolikt förhöll det sig så, att man till en början endast räknat med de båda norra grenarna, och när det sedermera blev nödvändigt att bilda ett särskilt bolag för den södra grenen - Faxälven - samt att dela upp huvudgrenen från Granvåg nedåt, fick det gamla reglementet tjänstgöra även i dessa fall. Vart och ett av dessa tre bolag tycks ha varit ett separat företag med en egen styrelse. Icke desto mindre förefaller de, om inte förr så omkring 1853, ha kommit att sortera under en större gemensam sammanslutning - Ångermanälvens Flottningsbolag.
Ångermanälvens Flottningsförening 1889
Albert Viksten (1932) har definierat en flottningsförening på följande sätt: "En flottningsförening är sålunda ej något affärsföretag i vanlig mening, där verksamheten bedrives för att erhålla en viss vinst. En flottningsförening är ett slags kooperativt företag". Alla som flottade mer än till husbehovet, var skyldiga att tillhöra någon flottningsförening. De deltog i kostnaderna i förhållande till virkesmängd och flottningssträcka och bidrog till byggnads- och underhållskostnader.
Vid Ångermanälvens Flottningsbolags extrastämma den 1 november 1886 dök för första gången upp ett förslag till reglemente för en ny organisation - Ångermanelfvens Flottningsförening. Den 30 mars 1889 fattade man beslutet med av de tre länsstyrelserna, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, fastställt reglemente på den konstituerande bolagsstämman i Hammar.
Ångermanälvens Flottningsförening ombesörjde flottningen endast i flodsystemets huvudgrenar. I de bäckar och åar, som reglerades till allmänna flottleder, bildades efter hand särskilda små flottningsföreningar och i oreglerade mindre vattendrag flottades enskilt av bolag och andra virkesägare. Antalet inom flodsystemet verksamma mindre flottningsföreningar uppgick en tid till ett 60-tal. Mellan 1923 och 1924 inkorporerades 47 av dessa små flottningsföreningar med Ångermanälvens Flottningsförening, några avlystes som allmänna flottleder och på 1960-talet fanns bara Ångermanälvens Flottningsförening samt en självständig mindre flottningsförening, nämligen Ledingeån-Finnåns Flottningsförening kvar inom Ångermanälvens flodområde.
År 1951 omfattade Ångermanälvens Flottningsförenings verksamhetsområde Ångermanälven från och med Dikasjön och Bielite i Vilhelmina socken till havet; Röån från och med Betarsjön i Junsele socken till Ångermanälven; Vängelälven mellan Faxälven och Fjällsjöälven; Svaningsån från och med Gräsvattnet till Svaningssjön; Svanavatten från och med Långtjärn till Vattudalen; Faxälven från och med Ankarvattnet och Kvarnbergsvattnet i Frostvikens socken till Ångermanälven. I administrativt avseende var flottningsområdet indelat i åtta förvaltningsdistrikt: Sandslån, Strömsund, Helgum, Dorotea, Rossön, Vilhelmina, Åsele och Junsele. För tillfällig magasinering av virke under flottningens gång fanns i de tre huvudgrenarna sammanlagt åtta timmermagasin: Sporrsjön, Helgumssjön, Sundsjön, Tomassedet, Fjällsjön, Silsjön, Hällasjön och Gärdselet samt i huvudälven uppströms och i anslutning till skiljestället fanns det tre sorteringsmagasin. Huvudparten av den årliga virkesmängden utsorterades till de olika virkesägarna vid Sandslåns skiljeställe medan en mindre del (3-4%) utsorterades vid Helgumssjöns utlopp i Faxälven.
Sorteringsverket vid Sandslån
Det sorteringsverk som tog hand om virket från Ångermanälvens älvsystem låg vid Sandslån, nedanom Hammarsbron mot söder ända ned mot Kungsgården. Det första skiljet byggdes redan 1874. Detta manuella sorteringsverk utvecklades sedan till dess det år 1965 ersattes med ett nästan helt mekaniserat verk som byggdes för 21 miljoner kronor. Vid bildandet av Ångermanälvens Flottningsförening flottades det ca 3 miljoner stockar. Det ökade till ca 7 miljoner i början av 1900-talet för att på 1970-talet vara ungefär det dubbla, d.v.s. omkring 12-14 miljoner. Rekordåret var 1957, då 22.787.152 stockar registrerades vid Sandslåns skiljeställe vilket innebär att Ångermanälven har varit den största timmervägen i Sverige.
Flottningen nedlagd 1982
Sorteringsverket i Sandslån med den högmekaniserade hanteringen tjänstgjorde för sista gången 1979. Från och med säsongen 1980 användes en enklare sortering med färre sorteringsenheter. Flottningsföreningen tog till detta radikala ingrepp då timmervolymen minskade från omkring 11 miljoner till mindre än hälften. Ångermanälvens Flottningsförening var den en av de sista i Sverige. I och med nedläggningen av huvudgrenen Åseleälven 1979 var det klart att flottningen på Ångermanälvens flodsystem var i sitt slutskede. I början av 1981 kom beskedet att lösflottningen helt skulle läggas ned efter säsongen 1982. Det innebar också att SCA och de andra intressenterna inte heller var intresserade av den föreslagna buntflottningen. Nedläggelsen av flottningen efter säsongen 1982 gör sorteringsverket i Sandslån till ett monument över den klassiska sågverksepoken i Ådalen.
I Landsarkivet i Härnösand förvaras arkivmaterial från t.ex. Indalsälvens, Ljungans, Ljusnans och Ångermanälvens flottninsföreningar. Leveranserna från Ångermanälvens Flottningsförening omfattade ca 230 hyllmeter arkivmaterial.
Ur http://www.arkivverket.no/nordiskarknytt/99-nr1/sverige.html