Är du inte rädd för döden – Nej, inte alls. Jag längtar hem, men ska först gå den väg som finns för mig. Jag ser mitt liv som en snitslad bana eller ett elljusspår att följa i natten. Gud har alltid varit för mig ett ofantligt starkt ljus som omfamnar mig. Även om Gud bestämt en väg för honom så är han inte fatalist för visst kan man vara med och påverka sitt liv och välja vem som ska följa med på vägen som ligger framför. Men man kan inte göra en U-sväng hur som helst. – Det går säkert att välja bort vägen, men det är inte av godo.

PETER ÅTERKOMMER flera gånger till att allt har en mening, även det som är svårt i livet. Bland det svåraste i hans eget liv är att han inte kan träffa sin nu 13-åriga dotter. Hon bor i Sverige tillsammans med sin mamma, som Peter inte lyckats komma överens med sedan vårdnadstvisten. Men hoppet finns där om en ny möjlighet till djupare kontakt när flickan blir äldre och kan bestämma själv. Hur föreställer du dig himlen
– Det vet jag inte, det är mest en känsla, ingen visuell bild, men det är något positivt att längta efter. För mig är det självklart vad som händer efter döden, men jag har svårt att pracka det på andra människor. Jag vill ju inte bli någon sektledare som säger vad andra ska tro. Jag kan inte göra om människor. En vill tro andra vill inte. Jag pratar inte så mycket om det. Hemma i Arbrå på 50-talet fanns det baptister och missionare, Filadelfia och Salem, och så tältmötesserier på somrarna.
– Ibland när jag var barn och försvann hemifrån kunde mina föräldrar hitta mig i missionstältet. Det stod upprest någonstans på ett fält.
Det luktade gott från gräs och träbänkar. Där framme stod de och spelade gitarr och talade i tungor.

 ges ut av ett kloster i Kanada. För några år sedan hade de en artikel om kyrkor runt om i världen där de bad på det sätt som jag gör. Att gå ner på knä och stirra i golvet, det somnar jag bara av, säger han med ett skratt.

PETER STORMARE ÄR EN människa med mycket stark integritet och individualitet, en man med oerhörd frihetslängtan.
– Jag tror att Gud ger mycket större frihet till människor än vad de ger till varandra. Peter berättar hur inspirerande det var, när han lär- de sig läsa och fick religionsundervis-ning i skolan.
– Det viktigaste jag kom fram till var Jesu undervisning om att det inte finns några regler för tillbedjan. Templet är din kropp, du kan själv tala med Gud. Ingen kan sätta sig

på dig. Själen är fri och tillhör Gud. Det var en fantastisk upptäckt för Peter, att princip nummer ett egentligen var att det inte fanns några principer. Varje människa är unik och har en dörr direkt till Gud. Hon kan välja att ha den öppen eller stängd. Romarriket och den första kristna tiden intresserar honom mycket. Han har läst en hel del om det men följer också det som händer i världen, hur kristenheten växer i Sydamerika och på andra platser.
– För mig var Jesu budskap revolutionärt. Tänk dig också att hela romarriket föll egentligen på grund av det lilla faktum att vi bär något odödligt inom oss, att det fanns troende människor som sa: Ni kan hugga av mig armarna eller benen, hänga upp mig på ett kors, men ni kan aldrig komma åt min själ. Den är odödlig. Om de dödade tiotusen kristna så kom det tiotusen andra och sa samma sak. Det finns så mycket att prata med Peter Stormare

– För mig var det Filadelfia som gällde. Där var det både tråkigt och kul på samma gång. Jag opponerade mig alltid mot att det skulle vara sådan lag och ordning. Jag har aldrig tyckt om när de säger: sitt ner, stå upp, knäpp händerna.
– När jag var tio-tolv år sa jag till prästen i lutherska kyrkan att Jesus har sagt till mig att jag ska be så här, säger Peter, öppnar famnen och vänder handflatorna uppåt.
– Prästen sa åt mig att vara tyst. Så där gör man inte. Han sa att man skulle sitta, men jag ville stå upp. För mig är det sättet att be symboliskt, ett mottagande men också en bild av korset. Vi konstaterar att det är mycket vanligt att be på de sätten nu för tiden.
– Jag prenumererar på en fantastisk tidskrift som