Minnen

På gavelväggen i södra vindskammaren hängde en tavla med guldram. ”Se på Jesus” var den broderade texten. Den hade ett särskilt värde. Vi visste att det var Rakel som broderat den. Rakel dog ung. När farmor Ida blev äldre talade hon ofta om Rakel. På en del foton av familjen i arbete fanns Rakel med. Ett var taget under vårbruket i Remsmåsa. Ett annat där Rakel satt på tvättbryggan nere vid bastun. För mig har ändå bilden av Rakel präglats mest av den lilla tavlan och det vittnesbörd om gudsförtröstan som den förmedlade.

Jag var på väg till sjukrummet där min far låg, sedan ett dygn tillbaka. Hittills hade han alltid varit den starkare i vår relation. Inte ens i tonåren hade jag gjort ett helhjärtat försök att visa min egen styrka. Hade på känn att det hade varit lönlöst. Nu visste jag att han var bruten.

Det var kanske sista gången vi möttes. Då valde jag att ge ett av de ord som tydligast lyst från hans liv: ”Jag vet att min Förlossare lever.” Även om dygnen i sjuksängen skulle ha överskuggats av ångest eller mörker, så visste jag att hans tro var knuten till den evige. Detta bar när vi vinkade farväl.

Han levde ännu några dagar och upplevde en stark förtröstan av att vila i Guds vilja. Men det var detta besök som var viktigt för mig. ”När det gungar till på jorden blir vi mer försiktiga.” Samtidigt blir vi medvetna om växlingarnas nödvändighet i livet. Det hemlighetsfulla förhållandet mellan mig och Gud blir en stilla förtröstan. ”Känn ingen oro, känn ingen fruktan, den som har Gud kan ingenting sakna.”

Främst gäller det att våga se framåt. Guds nåd är till för att göra ogjorda handlingar. Inte främst för att göra gjorda handlingar ogjorda.

* * *

”Förtrösta!” skriver Stefan Andhé och fortsätter: ”När vi sörjer att en dag är till ända, har vi en idiotisk tendens att glömma juvelen som återstår. Kvällen. …dessa välsignade kvällar när dagen är avklarad och lugnet kommer tassande. För det blir bättre framåt kvällen.”

En del människor har lättare än andra att förtrösta. Eller ser det bara så ut? Jag tänker på farmor Ida. Hennes liv var inte lätt. Rakel var det femte barnet som dog. Flera år tidigare hade Benjamin dött i difteri. Då var Anders i Estland och predikade bland svenskarna där. Detta hörde jag berättas om.

Farmor minns jag som en stillsam kvinna med rutig halsduk. På blompallen vid köksfönstret stod en hortensia. Varannan vecka var det vår tur att damma de små mattorna och sopa golven där inga sopor syntes. Minns bara att hon var arg en gång. För det mesta var hon lugn, fylld av tillit och frälsningsvisshet. Kanske är det som Mats Backholm skriver i sin senaste bok: ”När den inre tilliten växer ökar också förmågan att leva med det halvfärdiga och obegripliga. Ty kärleken uthärdar allt.”

Har en akvarell av mormors hus. En ljus bondgård mot en mörk skog. Mormor Alina hörde inte till de stora ordens människor. Hon präglade inte min barndom, för vi träffades inte så ofta. Att åka häst till mormor var för långt och bussarna gick inte så lämpligt, när korna skulle ses till morgon och kväll. Mormors liv dominerades av tilltro till livet. Hade hon fått en uppgift i livet så skulle hon fylla den. Det mesta jag vet om henne har jag fått genom mors berättelser.

* * *

Vi behöver fredade områden där förtröstan kan få rum. Öar av tillit i tillvaron. Tänker på en plats i Karelen där de resande gjorde halt. Eva Ryynynen skulpterade träfigurer, människor och djur. Där finns den kyrka hon själv byggt och inrett. Vi var där för femton år sedan. Hela platsen andades förtröstan. En annan Eva bor invid riksväg 30 i Gamla Hjälmseryd på småländska höglandet. Hennes liv är också ett utflöde av Gudstillit. I skogsbacken finns hennes miniatyr av Jerusalems tempel. Inne i den stora ateljén finns massor av träfigurer, framsprungna ur Bibelns berättelser. Till Eva kommer skolklasser och de möter en människa som utstrålar gudsförtröstan.

Efter ett sådant möte kan längtan efter en personlig gudsgemenskap väckas. Eva berättar också om sitt förhållande till den livligt trafikerade vägen. Kunde hon inte sova på nätterna, låg hon och bad för dem som åkte förbi i sina bilar. Hände det olyckor hjälpte hon så gott hon kunde. Den barmhärtige samarierns tjänst blev hennes vid riksväg 30. Hennes skulpturer är också ett vittnesbörd för dem som ser dem när de har vägarna förbi. Hon hör verkligen till Guds original. Hon påminner om Hilda Rönnlund, som var evangelist i vår församling när jag var barn. Minns ett stugmöte då Hilda talade över texten ”Gud är kärlek”.

* * *

Minns de sista åren Gunnar levde. Som något självklart kom han varje vecka till församlingens bönemöte. Benen var styva när han gick uppför trappan. Men han hörde till dessa ”som i hemlighet satte luften mellan himmel och jord i rörelse”, som T Sjödin skriver.

Den grupp människor som självklart tar ansvar för sig själv och andra har kanske inte så lätt att förtrösta. Vi tror att allt beror på oss själva. Om inte förr så när vi inser att ”Någon lade livet i våra händer, men bara för en tid” blir dessa frågor viktiga. Inser vi då att bråda dagar och mycket ansvar inte längre är det främsta.

I ett ögonblick av nåd förstår vi att Gud är garanten för att vi skall nå hemmet. Därför finns det all orsak att förtrösta på honom. ”Om hoppet vore vårt ansvar kunde man misströsta. Om det är Guds gåva finns det skäl att hoppas.” T Sjödin.

I en gammal psalm skriver J L Runeberg:

Eugene Peterson säger: ”Det är de med svag röst: barn, gamla handikappade, poeter och konstnärer som kommer att vara de som lär oss mest om vad ett liv i uppståndelsens hopp betyder.” Detta hopp får vi frimodigt ge vidare till andra. Det är det värdefullaste vi kan förmedla. Så kan vårt liv få bli en ö av förtröstan. Det kan bära ett vittnesbörd precis som Rakels tavla sade: Jag vet på vem jag tror.

LENA