Rumpgängets kocka vid Ångermanälven år 1951

På nipsluttningen står tältet. Det ryker från ett rör. Den ena gaveln står öppen. Kommer man närmare, blandas tallbarrslukten med härlig matdoft. Därinne i tältet vid spisen står en kvinna och pysslar med en stor kastrull assisterad av två flottare. Det är flottargängets kocka. Hon svarar för mathållningen åt de trettiofem matfriska karlarna.

Det där med kocka är en nyhet från och med detta år i rumpgänget. De är nu på sin vattenväg ned till Sandslån med de sista timmerstockarna. Ingen stock får lämnas kvar intill stranden. Strandrensning kallar man det. Idag blir det till frukost: Makaroner, välling, kaffe samt smörgås och mjölk. Allt lagat av en husmor, som har den rätta handlaget med slev och kastrull.

”Det där med kocka är prima”, förklarar en veteran, som flottat timmerstockar på Ångermanälven i fyrtionio säsonger… ”Skönt att komma upp på strand och sätta sig ner till vällagad mat istället för att själv greja mest med fläsket… Och sen dra ett bloss på cigaretten och sjunka ner på britsen i sovvagnen våran… Nä, vi högaktar vår duktiga matmamma, fru Irma Johansson. Henne vill vi inte mista för allt smör i Småland…”

”Det är nog riktigt det där, att vägen till mannens hjärta går via magen”, säger en annan mätt och belåten flottare, som nu sträcker ut sig i gröngräset bland prästkragar och blåklockor och väntar att fikat ska bli klart.

Kockan i skogen Anna Greta Magnusson, Granås, Dorotea

”Före klockan sex på morgonen var det att vara i full gång. Maten skulle stå på bordet klockan sju. Den bestod mestadels av pölsa, fläsk eller korv och så en välling eller tjockmjölk (= långfil)… Sedan till lunch är det en huvudrätt samt efterrätt. Klockan fyra är det mat igen och klockan sju på kvällen är det obligatoriskt med gröt… All mat lagade jag. Det fanns inget halvfabrikat att köpa. På så sätt blev det för dyrt. Mat för en dag kostade mellan två till fyra kronor beroende på kockans skicklighet… Ovanför diskbänken (provisorisk sådan) fanns en hylla med alla karlarnas namn. Där stor deras kaffekoppar. När det var ransonering under världskriget 1939-1945 stod även en påse kaffe för var och en med bitsocker. Dessa koppar diskades varje morgon. Detta för att minska disken. Det var att stå med en balja på spisen. Slaskhinken var full för jämnan… Mat fick jag med körarna på söndagskväll. Jag måste skriva en matlista, som skulle räcka hela veckan… Mjölkhinkarna begravde jag i snön. Annars blev mjölken sur. Det var ju inte så roligt att äta och laga mat av sur mjölk. Både rågbullar och vetebullar måste kockan baka… Vid dörren var en bräda uppsatt med karlarnas namn och ett hål för varje namn och en pinne. Pinnen flyttades för varje dag. Det var vedsågning och vattenbärning… Sängen som jag låg i, stod i ena hörnet på kojan med tygomhänge. Det var först på senare tid, som det blev tal om kockrum… Alla karlarna var mycket snälla och rädda om mig. Det var mycket jobbigt många gånger, som när golvet skulle skuras varje vecka med rotborste och såpa. På den tiden var det ej att ta av sig skorna, som det är nu. Jag vet, vad jag talar om, för jag har kockat i fem år… Men det blev ju en liten slant när våren kom, både för kockan och männen. En halv mil in i skogen fanns nämligen inget att göra bort pengarna på…”

Kockan i skogskojan under några vintermånader varje år

På 1930-talet började kvinnan kocka i kojan under vintersäsongen. Anledningen var att provinsialläkarna, jägmästarna och socialstyrelsen ansåg skogsarbetarens kost vara för ensidig. Basvarorna var blott fläsk, vetemjöl och bröd och den klassiska rätten hette ”kolbulle” nersköljd med stora mängder kaffe.

En orsak till att man föredrog en kvinnlig hushållerska var att hon förväntades ha lägre lön än en manlig kock. En dräng betalades ju också bättre än en piga. Nå, i verkligheten blev det ändå så, att kockan hade dubbelt så hög lön som pigan.

 ”Det var fantastiskt”, sa pigan, som blev kocka, ”att jag tyckte att jag riktigt badade i smöret. Lönen använde jag till mitt livs första semester.”

Ett annat skäl var att kvinnan skulle förändra tillvaron i kojan, mathållningen skulle förbättras, den ordnande handen skulle hålla borta dammråttorna.

En sista motivering till kvinnans fördel var deras ”förädlande inflytande på livet i härbärgena”. Närvaron av en kvinna dämpade den råa jargongen mannarna emellan. Hon blev något av en moralens väktare. Var kockan äldre, kunde hon också få rollen av ställföreträdande mor eller hustru och då låta männen prata om sina privata bekymmer…

Av Maarit Ojaniemmi: Skogsarbetarkockor – arbetsliv och yrkeskultur. D-uppsats Umeå Universitet.

Klipp från http://www.kramforsbygder.com/nyland/pages/opage.asp?p=4&o=178&c=3