En hedersman går i pension

Efter pensioneringen siktar Olof Östlund på fortsatt mycket tid i skog och mark.
Artikel ur tidningen ToppSkottet nr 6 2001
 

OLOF ÖSTLUND, en skogens hedersman, har efter 38 år som skogsinspektor för Skogsägarerörelsen, nu gått i pension. Under en lång och trogen tjänst har han med hela sin själ ägnat sig åt skogen och uppgiften att vara skogsägarna i bygden behjälplig på ett sätt, som gjort honom verkligen uppskattad av dessa, förening och kolleger.

Född i skogen.
Ja det skulle man nästan kunna säga, han föddes på Nymyra, ett litet kronotorp, i närheten av Gulsele, där han växte upp med fyra syskon. Tidigt blev det skog och arbete där. Tillsammans med pappa lärde han sig hantera yxa, timmersvans och barkspade åt dåvarande Svanöbolaget. Trots att det var både tungt och jobbigt stod hans håg just till skogen. Det blev kurser och studier vid Hampnäs folkhögskola 1959–60 och efter en så kallad
preparandkurs på Bispgården, kom han in 1962 på Hällnäs Skogsskola uppe i Lappland.
– På den tiden fick man tentera för att komma in för fortsatta studier, så det gällde att vara väl förberedd, berättar han, medan vi sitter och samtalar på en timmervälta på Västergensjöskogen en vacker dag, medan en skotare brummar i bakgrunden med ett stort lass. Efter avslutad skolgång fick han sin första tjänst ett par år senare hos Örnsköldsviks skogsägareförening med placering i Sidensjö och 1965 blev det jobb inom Anundsjö Sbo, där han var ensam inspektor en 7–8 år. En härlig tid då det mest handlade om leveransvirke från självverksamma skogsägare. Med fina kontakter med inköpsombuden, som fanns i så gott som varje by.
– Det gällde att planera för att få in de cirka två miljoner kubikfot, som behövdes från den här bygden. Det blev mellan 50 000 och 60 000 fastkubikmeter. Då lärde man verkligen känna alla skogsägarna i bygden. De flesta var självverksamma och avverkade så där cirka 100 kubikmeter vardera, men visst förekom större leveranser också.

Härliga människor
Anundsjö skogsbrukarna har varit och är härliga människor, som kan sin skog. De har varit lätta att prata skog med, antingen det har handlat om skogsbilvägar, som ju kommit mer och mer, eller avverkningar och skogsvård. Vägarna har blivit allt viktigare, speciellt då med allt flera åretrunt avverkningar. Skogsägarna är både intresserade och genuint mycket kunniga. De diskuterar gärna skogsfrågor, men det handlar sällan om småsaker och bagateller. Maskinerna började så småningom komma in i privatskogsbruket, en del skaffade egna mindre maskiner, medan det även blev fler och fler avverkningsuppdrag för föreningen att sköta om.

Det har inte bara varit själva avverkningarna, som förekommit. Det har handlat om sprängningar av diken och stenar, iordningställande av vintervägar över blöta myrar och tunna sjö isar, som måste vattnas för att bli starkare för tunga fordon. För det mesta har det gått bra just med sjö isarna, utom en enda gång.
– Då brast isen under en skogstraktor, som brakade igenom isen en kall vinter. Men med konster och knep lyckades vi få upp den.

Två hjärtoperationer
Olof Östlund har under de senaste tjugo åren genomgått två hjärtoperationer. Först en kranskärlsoperation 1983. Denna operation, gick bra, troligtvis mycket tack vare den elitmotionär han var och fortfarande är. Det dröjde inte länge förrän han var tillbaka i skogen och huvudansvaret för avverkningarna inom Sbo:t.
– Allt gick bra, berättar han, men efter tio år sa det ifrån igen och då blev det en ”bypassoperation”. Efter att ha varit sjukskriven cirka tre månader kände han sig redo att börja jobba igen. Så har det rullat på till i mitten av den gångna sommaren, då han tog ut årets semester och ytterligare ett par månaders semester, som han hade innestående.
Ja, sådan har han varit och nu har han också festligt avtackats av kollegor och arbetskamrater och nu är frågan: Sätter Du dig på soffan och rullar tummarna när du blir ”statsanställd”?
– Nej de tror jag knappast, säger han med ett leende. Skog och mark släpper jag nog inte. Har nog för många fritidsintressen för att det ska bli så. Orienteringen har alltid varit ett stort intresse, fanns för övrigt med i Skogslöparnas första styrelse, när den klubben bildades. Det har också blivit en del långlopp både som löpare och som skidåkare. Jag jobbar också gärna som ledare i Mellansels IF skidsektion. Dessutom blir det en del arbete i den egna familjeskogen, dels i Rörsjö och dels vid Hinnsjön. Och så blir det ju, som alla somrar tidigare, en hel del vid fritidshuset vid Anundsjön, en tillflyktsort! Och så är han en hejare att laga ”kolbullar”.

Aldrig mött björn eller lo
Trots att Olof vistats i skog och mark under praktiskt taget hela sin tid efter skolan har han varken träffat på björn eller lo, däremot har det väl  blivit några (18–18) älgar som fallit för hans välriktade skott.
En duglig och omtyckt skogsman har fått en välförtjänt pension och många är de skogsägare som önskar honom allt gott i fortsättningen och många sköna dagar i den natur som han lärt sig tycka om.

Text och foto: Gustav Lindström