Min hembygds Ådal...
Jag sitter här långt ner i söder
och drömmer om Ådalens grus
till landet, där norrskenet glöder,
jag ser sommarnätters ljus.
Där Ångermanälven mej lockar
i solen ett glittrande band.
Jag barfota går och plockar
små vita snäckor vid strand.
Förr trodde man gärna på vitter och skrömt
i skogen sprang trollharar grå.
Om stålet i fickan man hade väl gömt
så kunde man säker gå.
Små gummor som läste bort sjukdom och knytt
är borta sedan åratal.
Men tanken den kommer tillbaka på nytt,
vid minnet om hembygdens dal.
Och vart jag än kom här i livet
Neapel, Paris och Rom.
I hjärtat står Ådalen skrivet
som minnenas rikedom.
Till stränder med nipor så höga
och bakom står skogen så grön.
Av allting tjusas mitt öga
i min hembygds Ådal så skön.
Där finns ju så mycket att glädja sej åt
och Pelle Molins poesi
har diktat om hembygdens skratt och gråt
en Ådalens symfoni.
Nu står han i sten på Murbergets jord
förevigad hans gestalt
skall minna om allt vad han diktat i ord
om min hembygds Ådal, mitt allt.
Hittade denna dikt idag i ett 40-årigt dikthäfte. Författaren Ester Henriksson-Östlund är okänd för mig.
Tillägg...
Läste i en dagstidning idag en artikel med rubriken "Allting är inte till för
att vinnas". Vidare:
Hur för man ett gott samtal?
Hur debatterar man på ett konstruktivt sätt?
För vems skull diskuterar man?
Hittade också nedanstående i en bok idag (Källor till vardagsglädje)
Alltid glad är rätt förfärligt;
Alltid ledsen är besvärligt;
Alltid lycklig är bedrägligt;
Blanda allt så blir det drägligt.
Skonsamt...
"Livet är ett jublande äventyr"...kunde man lyssna till på radio idag när
Alice Babs sjöng en gammal schlager. Livet skulle nog te sig lite enahanda utan
problem och utmaningar att brottas med. Som bekant kan man vinna en diskussion
men förlora en människa.
Kanske skulle man gnola lite mer på Baloos sång: " Var nöjd med det som livet
ger och allting som du kring dig ser"...
Syrran och jag har avnjutit en vecka i Junsele. Loppisfyndat, sett den nya
parkens framåtskridande, gjort försök till att få bowla osv. Så fick vi träffa
Lisa Olsson och Olof Hansson. Han har jag inte sett sedan början av
-60-talet.Konstigt nog så minns han mig inte. Jag som annars brukar lämna
oförglömliga avtryck. (Kusinen kan intyga) Tack Olof för att du skickat gamla
släktfoton.
På alla hjärtans dag:
Ingen regel utan undantag...
Ang. husskadan: besiktningsmännen är visst fortfarande insnöade...
För snart 2 år sedan drog jag en historia om Ternickan i gästboken. Jag har
fått löfte av kusinen om att få återge hennes erfarenhet av fiske en enda gång
uppströms Ternickaån vid Lindblakojan (Kronstugan). Läs och lär!
- Jag hade fått en lektion i hur man går tillväga för att fiskelyckan skulle
infinna sig. Nämligen: inte synas, inte höras, inte dofta myggmedel. Det var väl
ingen älva som svävade fram längs mangroveträskets strand. Än satt spöet fast i
grenverket, än låg jag fastkilad i någon håla och HÖRDES. I sällskap med
myriader mygg tog självbevarelsedriften överhand. Beckoljan kom väl till pass.
När jag skred till verket hade jag både hörts och synts. Dessutom agnade jag
beckoljemarinerad mask. Jag hade alla odds emot mig. Jag fick två firrar och
napp tills masken tog slut. Den som fiskade efter konstens alla regler fick inte
ens napp.
Bärgad...
Läser om den utlandsregistrerade lastbil som bärgats i Hälla. Själv ska jag
infinna mig tidigt i morgon för att besiktning ska kunna ske i
utlandssemestrande sonens kök.
Vi har busväder och halka här resulterande i att bussen körde av vägen och
fläkte upp köksväggen. Av det vackra trädet som stod (!) utanför fönstret blev
kaffeved.
Man ser åtminstone ljusare ut...
Själv har jag befunnit mig i ett mörkt bergrum under dagen och inspekterat
utställningen av terrakottaarmén.
I väntan på laxtrappor...
Det går inte lika bra med selleri men med djupfryst lax i stället för färsk.
Laxsoppa:
4 djupfrysta laxfiléer eller 500 g färsk lax
1 L vatten
1 stor burk(400g) kokosmjölk
1 dl ljus majzenaredning
2 fiskbuljongtärningar
1 påse Vietnamese wokgrönsaker (frysta)
2 dl potatistärningar
1 tumnagelstor bit färsk ingefära riven
Rivet skal av 1 lime
Sambal oelek och salt efter smak.
Hummerfond ca 1-2 msk eller efter smak.
Färska koriander att strö på.
Koka upp vatten och kokosmjölk med bulj. tärn. Vispa i redn., lägg i pot .-koka upp -lägg i gröns. -koka upp -lägg i lax i kuber -koka upp -lägg i ingefära -koka upp -lägg i lime -koka upp -lägg i sambal oelek o. lite salt o. låt sjuda 5 min. Strö på koriander.
Värmer och smakar gott i arktisk kyla.
God Jul och Gott Nytt År!
Idag åter från Junsele med adventsfirande, Luciakröning, julmarknad m.m. till
ett mer vinterlikt Stockholm. Dock inte med så bister kyla. Uppresan med
Lapplandspilen blev inte precis pilsnabb.
Kusinen: Jag har ingen skuld i det snökaos och de avåkningar som resulterade i
den 18 timmar långa resan. Det gick dock ingen nöd på oss.
Trevligt var det att få åka väg 331 upp. Där mötte solsken och en underskön
natur. Jag minns den tid då man kunde åka tåg till Långsele och därifrån byta
till rälsbuss fvb till Tågsjöberg. En morgon var tåget försenat och rälsbussen
väntade redan. Passagerare ilade över spåret för att hinna med. Så även jag.
Resväskan stötte mot perrongen och alla pinaler ramlade ut. Efter att snabbt ha
rafsat ihop innehållet så kom även jag med.
Detta var ju bara en trasig väska. Värre är det med trasiga människor.
Kanske gäller för båda regeln:
Håll i - håll om - håll ut och kanske: Håll av.
Tack Elenor för det fina reportaget om Hällby på hemsidan!
Happy days are here again....
Så den blänker nya datorn! Den ska jag behandla varsamt, en funktion som tycks
ha varit ganska okänd för mig tidigare. (Kusinen kan intyga ) Jag behövde bara
visa mig... Nåväl, mina tidigare synder är rättfärdiggjorda vid det här laget.
Kusinen, vis av skadan, undrade dock om Junsele står rustat inför mitt
adventsbesök, saker och ting säkrade osv. Jag förstår henne. Vid senaste besöket
lyckades jag ju med en ny bedrift. Hon hade onda aningar redan innan: ett oväder
var ju på gång...
Så kan det gå, när knappen är på...
Kan ni tänka er - kusinen kan det säkert - min dator har kraschat. Bara för
att jag råkade trycka på fel knapp. Borta är Windows, borta är
installationsskivan och borta är jag....
Om ett par veckor vandrar jag omkring med en ny dator i ryggsäcken - kanske
datorstyrd. Jag behöver i alla fall inte omprogrammeras.
Bättre en fågel i handen än tio i skogen...
Vid besök i Junsele förra veckan hittade jag en liten fågel sittande utanför
dörren.
En katt dansade ystert runt det lilla livet. Fågeln lyftes upp och fick följa
med på en långpromenad. Den hade möjlighet att ge sig iväg när som helst, men
föredrog att följa mig vilande i handflatan.
Vilken fågel kan detta ha varit?
Storlek som en sparv, knallorange bröstlapp och för övrigt barrskogsgrön
fjäderdräkt. Jag kan inte finna den i min fågelbok.
Kan det handla om en burfågel?
Fågelns identitet har av sakkunniga - kusinen och magistern - fastställts
till rödhake. Beslutet kan inte bestridas.
Kanske finner jag i framtiden anledning att kontakta fågelbokens utgivare för
förslag om revidering då rödhakens beskrivning som en fågel med grå-brun
fjäderdräkt inte överensstämde med den upphittade fågelns klädsel. Den var
synnerligen grön. Katten gick i alla fall miste om en gourmandisk läckerhet.
Jag har prövat jaga älg i ett spel som presenteras på hemsidan. Vore det
verklighet skulle jag få svälta i vinter. Men vi samlar ju mer erfarenhet från
misslyckanden än från framgång.
Annat är det med min bekants katt. Den har förstått att bidra till
försörjningen.
Via kattluckan släpas ett och annat villebråd in åtminstone till beskådan.
Det fungerade, men hur?
"Teori är när man vet allt men ingenting fungerar.
Praktik är när allt fungerar men ingen vet varför.
På denna arbetsplats är teori och praktik förenade.
Ingenting fungerar och ingen vet varför."
I valtider...
Valet är ditt, men viktigt. Hittade följande påstående (källa ej känd) vid pappersröjning:
Vi, de villiga
ledda av de okunniga
gör det omöjliga
för de otacksamma.
Vi har gjort så mycket
under så lång tid
med så små resurser
att vi nu kvalificerat oss
att göra vad som helst
med hjälp av ingenting.
Statskassan blir kanske tom efter att alla vallöften infriats, men vi - de enfaldiga - ger väl inte upp?
Insekter och insikter...
Det kryllar av liv i naturen just nu. Allt från flygfärdiga fågelungar till
andra flygfän som svärmare. Ovanligt många fjärilslarver har visat sig sista
veckan.
Den vackra ligustersvärmarlarven tar stora risker där den passerar trafikerad
väg.
Det vilar något fridfullt över fjärilar när de till synes sorglöst svävar från
blomma till blomma. En fröjd för ögat - frånsett kålfjärilens närvaro!
Flora och fauna förändras med tiden.
Orsak och verkan: hur påverkar våra ingripanden det ekologiska systemet?
Undrar förresten om de vildsvin som nu invaderar Stockholmstrakten är de som
fördrivits från Rättartorpet i Filipstad?
Böcker...
Hantering av böcker i ett sammanhang på fritiden föranleder ofta glada tillrop.
Häromsistens med anledning av konstböcker om Zorn och Liljefors men även vid
upptäckten av böcker och skrifter från hembygden.
Förmedlar en dikt på Vilhelminamål från "För i tí n å nu" skriven av Yngve
Hellquist.
Känns säsongaktuell....
HALKA Å VÅRSLASKÄ
Antes keringa föll åttabak
å vart sittä´n tí n vattälok.
Vatt´n va kallt sä hon kännä sä spak.
Dä könnä ju ha gått alldeles på tok.
Hon feck halvdeles ont bak i stuss´n
tå´n dan kallvattäpuss´n.
Klea va blöt söm´n skurtrasä
å opp borti gröbba hadd a svårt för å ta sä.
Du ske tro hon syrntäs moöoken
där hon såt mitt i vattäloken!
Getsemane...
Han var en så liten och klen artist
att han kände sig mer än lovligt trist
Då satte han sej vid sin Faber 2
en vacker afton och skrev som så:
Gud har i sin fotografiatelje
ett mörkrum som heter Getsemane.
Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam.
Men den som är rädd - för köld och ris,
får aldrig en blomst i paradis.
Hans liv blir liksom en öde slätt
av inga silverne tårar vätt.
I purpur, kanske, och glans han gick
men blicken hans var en tiggarblick.
Till aska kom han men aldrig brand
och månen ler åt hans tomma hand.
Ty den som är rädd för Getsemane
har ingenting alls att få eller ge.
(Nils Ferlin)
" oss är det givet, vårt är det blivet, för alla tider vårt Ångermanland"...
( citerat från Ångermanlands sången)
För att råda balans på utflykterna har vyerna vidgats från ekvatorialafrika till
högan Nord. Just hemkommen från en veckas vistelse i Junsele och från ett
tropiskt klimat till minus 20 grader en dag så befinner jag mig åter på
hemmaplan. Här börjar dagsljusets längd så smått signalera vår i luften.
Vårtecknen i Junsele utgjordes av kusinens besök med fastlagsris och semlor.
Snötillgången är dock god och sparken kom till flitig användning. Påsen med
favoriten "Junselebullen" skvallrade om mina ärenden. Den egentliga anledningen
till besöket på orten var vår mors flytt till annat boende.
Nu längtar jag bara till sommaren när det blir dags att återvända till den
"fäderneärvda jorden".
Glimtar...
Efter 3 misslyckade försök att få visum till Burundi på deras ambassad i
Nairobi packade jag väskan och gav mig åstad ändå och dörrar öppnades på
flygplatsen i Bujumbura.
Härligt klimat och vackra landskap. Grönt och kuperat. Jag har åkt runt på
dåliga vägar i en bil med stora hjul. En förutsättning för att kunna ta sig fram
ibland. Jag har sett flodhästar bada i Tanganyikasjön. Då måste jag också ta mig
ett dopp i det varma vattnet. Lite försiktig var jag med tanke på att man dödat
en 3 m lång pytonorm på området och att en krokodil nafsat en pojke i byxbenet.
Det finns en stor krokodil i sjön. Bjässen är döpt till Gustav och har hittills
sprängt alla fällor. Jag har läst om att det ska finnas 71 ormarter i Burundi
varav 17 är dödligt giftiga. Jag såg en orm - ihjälslagen.
Jag har bl.a. besökt dispensärer med flera unga malariasjuka inneliggande,
barnhem, skolor, tryckeri, pygméprojekt och kyrkor. Mycket på så kort tid.
Jag har aldrig tidigare mött så fattiga och hungriga människor men heller aldrig
så varma och vänliga människor.
Man tar så mycket för givet...
Afrika....
Myggnät hemma.
Moskitnät i Kenya runt hela sangen. Regntid här. Hittade en mygga i morse.
Springer omkring på egen hand i Nairobi. Hospiterar denna vecka på Kenyatta
Hospital.
Aker på lördag till Burundi.
Apropå hetsig debatt på hemsidan...
En KVINNAS synpunkt...
Innan ni skriver, lär er tänka...
Sagt av Nicolas Boilau (1636-1711)
Det är mänskligt att fela men gudomligt att förlåta... eller?
Fashion...
Från gård till gård gick förr försäljare, nasare som man kallade dem, med sina
tunga resväskor fyllda med varor. Vi barn tyckte att det var ett spännande
inslag i tillvaron när väskornas innehåll avslöjades. För det mesta fanns det
något som passade varje familjemedlem. Särskilt mor blev ivrigt påhejad till
inköp. Jag visste ju att detta även skulle komma mig till godo.
Vid ett tillfälle hölls i ett hem en auktion på udda kläder, kanske från något
överskottslager. Far ropade in en duffel till mig trots att jag genom
huvudskakningar försökt göra honom uppmärksam på att jag inte ville ha den. Han
var nöjd och tyckte att nu hade jag fått en "riktig" vinterjacka. Jag ville
hellre ha en balklänning i ljusblå taft med massor av tyll. En helt fantastisk
kreation. Den enda som förstod att jag "behövde" en sådan var kusinens farmor
som ropade in den åt mig. Passformen kunde diskuteras, men så är det ju med
mycket här i livet att förpackning och innehåll inte alltid överensstämmer.
Daljnålar i sikte nu... (nr 3)
Med julgranen detta år medföljde en geting. Varje dag iordninggjordes en
tesked med honung och vips kom getingen svävande och landade på skeden. Tanken
var att någon skulle få en mycket liten julklapp av en tändsticksasks storlek.
Mottagarens jubel skulle kanske komma att följas av en hjärtskärande ton från
getingen så vi avstod.
Sovplatsen sommartid var förlagd till lillstugan. Kusinens kusin överlämnade
till oss den största spindel jag någonsin sett och större skulle den komma att
bli. Den fick en fristad i en gammal brudkista där den också fick sin
försörjning. I och med detta vägrade jag att sova i lillstugan längre. Kusinen
fick välja: jag eller spindeln! Hon valde spindeln....
Värna och vårda...
Min utsiktsplats...
Från min arbetsplats i norra delen av Stockholm har vi nu avnjutit en
panoramaföreställning. Från Nacka i öster, Globen i söder och Solna i väster har
himlen exploderat av fyrverkerier i alla former och färger.
Snön lyser vit på taken, endast personalen är vaken.
Gott Nytt År!
Inga daljnålar i sikte nr 2....
Augustinus skrev "Bekännelser".
Här kommer min. På hemsidan.
En kändis fick en hel förstasida i en aftontidning genom att berätta sin
julgranshistoria. Det är inte nödvändigt för min del.Jag trodde att man kunde ta
en avverkad gran från en rishög men jag är inte så säker på detta längre.
Hur är det med renlaven (mossan) till adventsljusstaken. Kanske att man ska be
om lov där också?
Jag bodde en hösttermin inkvarterad hos kusinen. Vi var överens om det mesta
utom i ett avseende. Jag skulle inta flytande järnmedicin. På förekommen
anledning ritade hon varje dag ett streck vid vätskenivån på flaskan. Inte
konstigt att man blev något av en järnlady.
Så blev det jul hos kusinen... Forts. följer.
Må så grankott.
Inga daljnålar i sikte....
Granen står så grön och grann i stugan.
I morse åkte jag för att köpa julgran. Uteförsäljaren hade inte riktigt tid med
mig. Han hade fullt upp med att hacka loss tulpanerna som frusit fast i
hinkarna. Amarillyslökarna slokade. Så blir det när man inte är berdd på 15
minusgrader.
Nåväl jag åkte hem, rustade mig med såg för skogsarbete och plumsade i snön till
en kraftledningsgata. Där ligger en avverkad, fin gran och väntar på mig. Som en
skänk från ovan. Min granne har varit inne och beundrat fyndet. Det lät nästan
på henne som om min gran var vackrare än hennes inköpta kungsgran.
Jag betalade inte ett barr.
Fenomen på himlapällen....
Ombads man som barn att hämta in ved från vedboden föranledde detta ofta
protester. Måste det ske just nu? Tidpunkten var illa vald och vems tur var det
egentligen? Så kunde det låta.
Om man däremot avsåg att besöka kamraten i grannbyn så verkade varken avstånd
eller möda att ta sig dit innebära någon större påfrestning.
Så här års mörknade det ganska tidigt på em. Ibland kunde man höra någon skratta
i skogen. Hjärtat slog några extra slag och man skyndade på stegen tills man
förstod att det var riporna som också var i farten.
Jag minns månsken som var så intensivt, att man skulle kunna läsa en text utan
belysning, stjärnhimlen med stjärnfall där man skulle önska något och norrsken
som fladdrade och t.o.m. sprakade.
En natt i början av -50 talet väcktes jag och bars ut i natten av far för att få
se ett märkligt skådespel. Hela himlen levde, dansade av norrsken i ett skarpt
avgränsat mönster som en ros-
utsprungen mitt i den kalla vinter,
i midnatts mörka tid.
Med önskan om Julefrid
Renlighet är en dygd...
Undrar just vad mina gäster tänker: jag har ett duschrum, ett badrum, en
lavoar i ett rum och en kommod i ett annat rum. Det handlar inte om
renlighetsiver utan om nostalgi.
Lavoar hade man ju i finare hem och kommoden är en anspråkslösare variant av
densamma.
Kommoden fanns ursprungligen hos mormor i Brattsele. Jag kan fortfarande minnas
tvåldoften. Idag står den här med handfat och kanna med torkade rosor och minner
om en svunnen tid. I skåpet under har jag sparat: morfars verktygslåda med
trähyvel, brännjärnet med hans initialer, rakkniven, mormors ullkardor, Snövits
koskälla m.m.
Lavoaren har en gång ägts av Hilda och Enar Wallin, Västanbäck. Den har på
omvägar hamnat hos mig. Under sensommaren besökte jag Nordiska museet. Där fanns
en likadan möbel.
Vad efterlämnar jag för egen del till eftervärlden?
Kanske detta, att jag är rentvagen.
Nam, nam...
Är det någon som kommer ihåg Hennys godiskiosk bredvid skolan? Under
lektionstimman satt man och sneglade mot densamma. Kanske fanns det ett mynt i
byxfickan att förslösa. Var börsen tom kunde man ändå följa med någon att
"handla" och åtminstone få inandas de ljuvliga dofterna. Vintertid skedde
försäljningen inomhus. Så här års stod kristyrgodis med änglabokmärken till
buds.
Jag har tidigare nämnt om min framgång som arrangör av utflykter i unga år. De
brukade generera åtminstone ett paket Mariekex. I yngre tonåren brukade kusinen
och jag ge oss ut på
expeditioner. Denna gång cyklade vi ut till en glänta i
omgivningen medhavande förning förstås. Egentligen blev vi föregångare till
dagens naturgodis. När violasken var tom fyllde vi den med vad naturen erbjöd.
Efter hemkomsten försökte vi bjuda grannen på en pastill, men han avböjde
vänligt men bestämt. "Bryggarn" som kom förbi med en läskleverans, han svepte
dock en hel näve av ovannämnda. Vad jag hört var han fortfarande kapabel till
tjänstgöring.
Vad asken innehöll? Det får ni själva gissa. På den tiden behövdes ingen
innehållsdeklaration, men jag är övertygad om att innehållet var mer hälsosamt
än dagens konstgjorda godis.
Holiday and holy days...
Systern och jag har utvidgat vårt område att även innefatta Junsele under
några semesterdagar över 1:a advent. Redan efter påstigning av bussen på
T-Centralen/Sthlm övervägde vi att beställa långbord till rastuppehållet i
Tönnebro. Vi kom fram till att det nog var ganska onödigt med tanke på att vi
bara var 2 passagerare. Tala om känsla av att få åka limousine... Kan ryktet ha
gått att vi var å färde? Systern deklarerade, att nu hade hon semester och att
hon varken tänkte ge intervjuer eller skriva autografer.
Att under resans gång bara få sitta och njuta av landskapet i den månljusa
natten föder många tankar. Nostalgin frodas och blir som balsam för själen. Jag
införskaffade Nicke Sjödins bok "På annersia" på julmarknaden i Junsele. Den
blir som en uppmaning; sakna eller sikta framåt!
Det blev lite snärjigt att hinna med alla evenemang. Luciakröningen var ett
måste. Därefter väntade fika med lotteri, auktion och nya bekantskaper.
Julmarknaden var en annan höjdpunkt. Vi skyllde på att vi ville gynna ortens
företagare och med famnen full av rödbetsbullar från Vallen, honung från Tara,
sockar, fruktkaka, knäck, päron i saffranslag m.m. knatade två ystra systrarna
hemåt medan snöflingorna började dala. Och snö kom det under natten.
Hej då mitt vita vinterland.
Att skrämmas...
Kusinen har väl inte hämtat sig än. På besök där i unga år ombads jag att baka
en sockerkaka. Att grädda i en vedeldad ugn är inte det lättaste för en ovan.
Kakan såg ut att mörkna alldeles för fort. Man tager vad man haver: Med flera
varv av hushållspapper täcktes kakan för att gräddas färdig. När ugnsluckan
öppnades nästa gång flammade lågorna...
Jag är den som introducerat flamberad sockerkaka.
Unika varelser...
Väninnan och jag har gjort stan....
Efter att läckergommen erhållit sitt av matnyttigt vaknade kakmonstret inom oss.
Med putsade morrhår stegade vi iväg till Vetekattens konditori. Maja Gräddnos
skulle nog gärna slagit följe med oss med tanke på det delikata utbudet.
Sedan var det dags att agera. Det kom inte att innebära några större
utsvävningar. Resurserna/kapitaltillgången överskreds inte. Sålunda blev det
inte nödvändigt att anlita "Märtas flygande matta" för hemkomst igen.
Målet med vårt stadsbesök var en mattutställning på Liljevalchs konsthall. Den
heter "Märta flyger igen", 90 år med Märta Måås-Fjetterström, en resa från dåtid
till nutid. Alster av henne visades tillsammans med några andra samtida
konstnärer. Mattor låg/hängde från golv till tak. Våra ögon tindrade. Detta var
något annat än de trasmattor jag vävt. Ändå blir jag glad av att betrakta dessa
också. Det finns så många tankar inslagna mellan varp och trasor. Den matta jag
tyckte bäst om på utställningen hade ett enkelt, men talande mönster. Jag tror
att den kallas "Blå bård". Här börjar associationerna...
Om jag svävar i det blå behöver jag ändå en plats att landa på. En platta, en
matta. En ram. En fast förankring. Där jag ändå får frihet och utrymme att pröva
mina vingar. "Fria fåglar flyger, tama längtar"
Jag har i min ägo en s.k. äkta matta. Handknuten med len yta. Vad är det som
säger att den är mer äkta än en trasmatta med skrovlig yta? Så kan det också
vara med oss människor: En inte alltid tilltalande utsida kan innebära en vacker
insida och tvärtom!
Utdrag ur "Boken om Pelle Svanslös" av Gösta Knutsson:
- Pelle torkade en tår ur ögonvrån, då han fick syn på en fin vit katt.
- Pelle och Maja drack grädde ur samma skål.
- Du sa nyss att du inte hade något efternamn sa Pelle, Nu har jag hittat på ett
åt dig. Vad sägs om Gräddnos? Det blir bra sa Maja. Förresten kan jag tala om
för dig att jag ljög när jag sa att jag inte har något efternamn sa Pelle. Jag
heter Svanslös. Det namnet tycker jag om sa Maja. Det visar att du inte är som
alla andra.
Äventyr och upplevelser...
En gång som barn hade jag gjort något hyss och förolämpad av
tillrättavisningen bestämde jag mig för att rymma. Efter att ha packat en liten
skokartong med hårband tog jag mitt förnuft till fånga. Tänk om jag mötte en
stråtrövare...
Enid Blytons äventyrsböcker fick mig att inse att upptäckter återstod att göra.
Ett sätt att vidga vyerna var att arrangera utflykter. (De återkom ganska ofta)
Obligatorisk färdkost var ett paket Mariekex. När detta var uppätet kan man säga
att vi gjort upptäckten, att gräset inte var grönare på andra sidan staketet.
Det fick räcka så länge.
Idag ska man göra upplevelser. Utbudet är nästan obegränsat. En utmaning i sig.
Kan man inte bara vara?
Nya vägar söks i utvecklingen. Den som gjort en resa säga ha något att berätta.
Det har också sagts att varje människa är en berättelse.
Så varför gå över ån efter vatten...
Kura skymning...
En solig, färgrik höstdag som denna har ägnats åt lantbruk.
Doften och böket av myllan i den lilla täppan missunnar jag vildsvinen som
kunnat vara behjälpliga - om de funnits här. Skörden är bärgad så nu kan kung
Bore göra sitt intåg.
Hösten känns just nu som favoritårstiden. Batterierna har laddats under sommaren
och det är med en viss förtjusning man möter höstmörkret. Det ligger liksom en
förväntan och förvissning i luften för snart möter ju mörker ljus igen. Under
tiden får vi själva vara ljuständare.
Farbror Edvard, infödd Hällbybo, var den förste att skaffa TV i bygden. Redan i
början av veckan tingades plats till lördagskvällens "Tiotusenkronorsfrågan". Vi
trängdes i rader i hans lilla kök, där TV:n stod. "Perry Mason" var ett annat
populärt program. Om spänningen blev olidlig och strupen torr fanns det service
för detta. Man kunde svalka sig med en läsk för F. Edvard var ombud för denna
försäljning. På hans husvägg fanns en skylt: "Loranga". Att ta sig hem i mörkret
efter att ha sett en ruggig deckare kändes kymigt.
Ändå satt man där igen nästa lördagskväll...
Kommunikations och konsumtionssamhället...
Den moderna fibertekniken i norr gör sitt genombrott även hos Kusinen, som
låtit meddela att hon snart själv kan läsa denna hemsida. Kära Kusin: med din
goda stilistiska förmåga bör du också ha ett och annat att bidra med från
bygden. Mina fadäser skulle t.ex. kunna verifieras/dementeras och släktens heder
på så sätt återupprättas.
Inte alla har frysen fylld med älgkött och dessutom blev det missväxt i
potatislandet så nu stundar nödår. Förvisso är min frys fylld med vitaminrika
svarta och röda vinbär och det medger ju en viss variation i kosten.
Tärd eller välnärd: systern och jag avser att fira 1:a advent i Junsele. Då
hoppas vi också på att få uppleva lite av riktig vinter. Det vore ju trevligt
att kunna kolla läget innan via en webkamera t.ex....
Köpa grisen i säcken...
Apropå vildsvin. Såg i förra veckan betarna från ett f.d. sådant.
Respektingivande. Tänk att små gulliga, randiga ungar kan förvandlas till sådana
bestar. Tacka vet jag Emils griseknoen.
När jag var barn hängde vi ut en jutesäck vid landsvägen när grisbilen var i
antågande. Så införskaffades spädgrisen som lagom till jul antagit de rätta
proportionerna.
Köpe´ å köpe´ sa Emils pappa Alfred. Våra tidigare omnämnda utbildningsdagar är
överstökade. Einstein lär ha sagt att "fantasi är viktigare än kunskap". Det
köper jag.
Systern tillbringade lördagskvällen på en fotbollsläktare i Barcelona och fick se
Zlatan göra mål. Resan hade sitt pris men så ingick också oväntat förmodad
svininfluensa. Som frodas.
Om att få kalla fötter eller vandra på glödande kol...
För några år sedan utbildades vi i "brainstorming". Vårt bolags vision är att
vara vänligt, proffsigt, smidigt och säkert och kan jag tillägga vinstgivande??
Kanske kläckte vi för många idéer som blev för kostsamma...
Ut med utbildaren.
För egen del önskade jag mig en säck blomjord till de krukväxter som jag värnade
om. En utredning visade att blomjord innehöll ohälsosamma saker.
Ut med blommorna..
Kommande vecka innebär utbildningsdagar. Temat är "Förbättringsprojekt".
Spännande att se vad vi ska bättra på. Utvecklingsledare kommer att aktivera oss
i grupparbeten.
Vi ska också prestera ett eget arbete med "Personliga mål". Jag har
målsättningen klar för mig. Även kostnadskalkyl. Här blir paradoxalt nog förlust
till vinst. Medför dock ett förändringsprojekt.
Ut med mig i kylan eller hetluften?
Kristallen den fina...
Det är inte Kristallen, tevepriset, som åsyftas utan visan med ovanstående
titel. Man hör den inte ofta spelas eller sjungas idag. Kanske var den vanligare
under kristallradions barndom.
Nyss tillfrisknad från kristallsjuka så vet jag hur det känns att liksom ligga
på en skiva och snurra runt, runt samtidigt som det sjunger i huvudet och
kroppen ger uttryck för att försöka göra sig av med eländet.
Jag har införskaffat en kristallkrona - det lär heta ljuskrona numera. Ett
renoveringsobjekt som lyser så grant, så grant. Anskaffandet av ett par prismor
som saknades blev dyrare än själva lampan.
När jag gick i småskolan tvättades min kappa i kristallolja; hemkemtvätt.
Omklädningsrummet blev eldfarligt och min närvaro kunde anas kilometervis
därifrån.
Kalla vinterdagar bildades snöstjärnor på fönstren i klassrummet. Jag var och är
fortfarande förundrad över dessa kristallers tillkomst. Ingen är ju den andra
lik och ändå är ursprunget detsamma.
Precis som hos oss.
Kristallklart.
Tor(v)ftigt....
Var det någon som såg dokumentären "Gunnar och torvmossen" på TV i sommar?
Filmen var gjord av John Nilsson i Tingsryd år 2000.
Han har gjort filmer om "den lilla människan i en svunnen tid"; dokumenterat
deras sätt att leva, gamla seder och arbetssätt.
"Hemma på Torvan" använde vi torvströ som underlag till kreaturen i fjöset. Det
fanns en liten mosse i närheten, där morfar redan från början av 1900-talet
tagit upp torv, hässjat och soltorkat den.
På 1910-1920talet tog man upp lika mycket strötorv som energitorv idag.
Erfarenhetsmässigt vet man att djuren mår bra av torvunderlag. Den sura miljön
motverkar spridning av bakterier i småsår o.d.
Hur miljön påverkas av torvbrytningen är en annan historia.
Så: Mossa, mossa på er!
Åtabak...
Här är vi moderna. Vi kör nämligen "retro".
Så varför inte återberätta något som vi hört från vår farfar i Tarasjönäs om en
man (granne?) som talade "åtabak".
- Opp, opp pojka!
Hästa stå högt på himmeln och sola ha gjort en stor förödelse västa hägarn.
-
Ja´ ha vöre oppe länge ja´.
-
Ja´ ha vattne kärra å smort märra å hässje sju skyla regn, inna halmen komme
ner.
Återberättat efter bästa förmåga.
Ut i naturen...
Semestersällskapets uthållighet vad gäller fiske vet nästan inga gränser. I
UR-uppstigning kl.05-och SKUR - åtskilliga tillfällen där himlen öppnat sina
dammportar - avskräckte inte.
Under 3 dagar prövades så fiskelyckan från Röån till Hälla. Nya fiskedrag
införskaffades på Junsele marknad och goda råd emottogs. Fångst? Nja...
Stekpannan kom aldrig till användning och de små firrar som fastnade på kroken
släpptes ut igen. T.o.m. katten skulle ha fnyst åt en sådan portion.
Naturens gynnsamma effekt har gjort sitt till för att inte dämpa entusiasmen.
Med ett lyckligt leende på läpparna smids planer redan för nästa sommar. Finns
fisk? Fiskare finns!
Vi kom att få äta fisk, men vällagrad sådan.
Åter till flygplansbuller, radonhus, fästingar och motorvägsbrus...
Fullt så illa är det inte, men alla får vi väl vår beskärda del av sådant som
upplevs såväl bekvämt som obekvämt. Efter resan norrut så tröstar jag mig med
att vi här strax utanför storstan har en natur som tål att jämföras med
Junseletraktens.
Visst, vi saknar hjortron och åkerbär och mandelpotatisen trivs inte i vår
jordmån och forsränning? Då måste vi åka till Fyrisån i Uppsala.
Vilda djur har vi också.
Björn lär ha passerat här för några år sedan. Den återfanns i Småland.
Vargarna som tar E 18 söderut blir inte långlivade. Vi mötte förresten en varg
på väg till marknaden i Åsele: Bitvargen. Så kallade vi väghyveln. Stor, gul
(ondskefull) och med massor av tänder.
Kullberg har inte ensamrätt på älgvandring. I fjol passerade en älg förbi här
mitt på dagen. De tycks ibland vilja kvalificera sig till "På spåret". Syns
ibland jagas på tunnelbanespår.
Vi kom välbehållna åter från semestern, mycket tack vare skicklig chaufför och
ny bil. Den var sig inte riktigt lik några dagar senare. Efter färd på motorväg
ramponerades den av ett lossat bussdäck från mötande trafik. Ingen kom till
skada.
"Se så många blommor som redan slagit ut på ängen"...
Gullviva, mandelblom och blå viol är sedan länge utblommade, men jag har
aldrig hittat kattfot här. Endast avtryck efter levande kattfötter till förtret
i min lilla trädgårdstäppa.
"Hemma" i Brattsele plockades kattfot i nyanser från vitt till cerise, och
torkades för att avnjutas även vintertid. Till all lycka så "växer" kransar av
kattfot i Tara. En sådan krans pryder mitt hem.
Nyss hemkommen från en fantastisk semestervistelse i Junseletrakten samlar jag
intryck för senare uttryck.
Och Hällby, är ett ännu inte avslutat kapitel.
Hällby....
På taknocken till Bertilssons ladugård fanns en skylt: Hit skulle vattnet nå
vid uppdämningen av Ångermanälven.
Sjön skulle komma att bli c:a 20 m djup, och det hus där jag tillbringat mina
första levnadsår skulle hamna under vatten...
Hällby hade 200-åriga anor. För några år sedan fick jag under semestertid och
Lions marknad i Junsele tag på "Hällaboken". Där kan man läsa om att det var
Hällabor, som från början använde Hällby till att odla korn. Under min
ungdomstid var kornhässjan fortfarande i bruk.
Hällaboken har också kommit till användning vid efterforskningar av släktingar.
Theas lanthandel: liten, men välsorterad på varor. Där köpte jag julklappar till
hela familjen. Även till mig själv: en bokmärkeskarta på kungafamiljen. Den har
jag fortfarande kvar.
Mossa, mossa alla människobarn...
Jag har lyssnat på hemsidans ljudfil och på Nicke Lilltroll. Vi barn satt som
klistrade vid den stora Radiolan, när dessa program sändes. De brukade avslutas
med Nicke Lilltrolls
"Må så GRANKOTT"
När jag var i 7-årsåldern fick jag en dag följa med min far till hans arbete i
skogen. Jag skulle plocka TALLKOTT. Den såldes sedan till frösättning. Det gav
några kronor som användes till ett gott ändamål: Tomtebrus, bröstsocker,
teaterkonfekt och Dixiekola bl.a.
Vi åkte motorcykel och jutesäcken, som jag skulle plocka tallkott i flög sin kos
under resans gång. Tyvärr uteblev förtjänsten denna dag trots god tillgång på
råvara.
"När det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked."..
Mellan Hägg och Syrén...
Apropå väder: Sommaren kom rekordtidigt i år. Hägg och Syrén blommar
samtidigt.
På Bertils torp i Häggloken bodde Gustaf Bertilsson. Där fanns magnifika häggar.
Lite längre fram på försommaren blommade liljekonvaljer under desamma.
Som barn hörde jag berättas om att Gustaf skulle ha byggt om ett tröskverk för
motordrift av en båt/flotte. Sjösättningen drog publik. Gustaf lär dock ha lidit
skeppsbrott.
Han antog utmaningar; ibland bar det - ibland brast det. Men det sägs ju att
friskt vågat är hälften vunnet.
Klipp...
Min syster har mörkt hår - jag ljust. Ändå räknar jag mig som familjens
svarta får. Det är liksom jag som stått för skandalerna.
Systerns - Carinas - skolklass skulle fotograferas. (1960-61, klass 1-3) Hennes
leende är lite snett, kanske för att bättre harmoniera med det snedklippta
håret. Kvällen innan fattade jag saxen för att styla syrrans hår. Lite klipp här
och där, men i halvtid bröt hon upp. Detta efter att blodvite uppstått i och med
ett klipp i örat. Fröken Månsson gjorde sitt bästa för att hyfsa till frisyren
inför porträtteringen.
Apropå pimpeltävling i påsktid: Familjens fiskelycka hade varit tämligen god vid
pimpling i Gulsele. Så upptäcktes all fisk försvunnen. Systerdottern Elina då i
3-årsåldern hade stoppat tillbaka fisken till dess rätta element. Idag studerar
hon biologi för att ev. bli marinbiolog. Kanske bidrog händelsen i Gulsele till
att intresset för arters bevarande bevakas...
Bättre stämma i bäcken än i ån...
Moster hade skurat trasmattorna i Ångermanälvens vatten med såpa och
rotborste och nu var mattorna torra och skulle bäras hem. Kusinen, som var väl
förtrogen med mina tilltag, borde ha avstyrt aktionen. Här skulle tänkas
rationellt. Inget onödigt spring. Sagt och gjort: en lång matta lades ut och de
övriga travades ovanpå och med tag i varsin mattända påbörjades marschen. Vi
behövde passera en spång. Något måste ha planerats fel - eller kanske gick vi i
otakt - lasset kom i gungning och... tippades i bäcken.
Nu var goda råd dyra. Mattorna skulle hängas upp på övervåningen. Moster
väntade, redan anande oråd. Övergiven av kusinen, som snabbt förskansat sig
bakom lås och bom, försökte jag krysta fram en trovärdig förklaring samtidigt
som jag retirerade. Jag blev insläppt till den trygga tillvaron hos kusinen. Det
var ansträngande att lyssna till mosters monolog på övervåningen...
Sist
skrev jag om utlandsstyrkors övningar i invandrartäta områden. Två dagar efteråt
avhandlades detta ämne i DN. Övningen inställdes i Rissne.
Med anledning av den välgjorda filmen med Ejlert i aktion: Jag vet inte mycket
om vedkapning och vedklyvning, men jag visste hur en slipsten skulle dras´ när
yxan eller lien skulle slipas. Denna min barn- och ungdoms styrke- och
motionsapparat på vedbacken. (=pinoredskap)
Jag äger 4 dragspel, men tro inte att jag är någon musiker för det. Det har jag
däremot hört om Ejlert. Kanske att han också skulle kunna hantera det av farbror
Edvard, Hällby, fina ärvda DUR-dragspelet märke Hohner? Jag har ännu inte
träffat på någon som kan spela på det.
Visst händer det att jag drar en låt någon gång. Jag blundar och njuter.
Grannarna sliter sitt hår och undrar var terroristen finns. Vid mitt första
Stockholmsbesök i 15-årsåldern släppte jag min 1:a (och enda) skiva.
Inspelningen skedde och releasepartyt hölls på Gröna Lund.
Jag har köpt en gammal skolorgel i ek. Det var det tyngsta jag någonsin släpat
uppför trappan. Ska orgeln någon dag lämna bostaden, så blir det i obefintligt
skick som orgel.
GLAD PÅSK
Skådespel....
Vilka
förmågor Lillsele hyst och hyser! Anna Berg skrev en gång en text till en sång,
som Eva Östlund och jag framförde i något Vita Bandet-sammanhang. Jag har
fortfarande texten i min ägo. Hilda Åström såg jag framträda i en
teaterföreställning på Hälla Folkets Hus.
Dit cyklade vi barn på grusväg och i vänstertrafik för att se Åsa-Nisse
in-action. Biobiljetten kostade 1 krona.
Häromdagen övade Kforstyrkor utanför husknuten. Vilket skådespel. Drama?
Ett tiotal thanks, vilka pjäser!
Kunde te sig skrämmande, men de gör ju bara fredsbevarande insatser. Jag undrar
dock vad som rör sig i thank-arna hos de asylsökande som flytt krigets fasor och
som bor i hus längs cortegevägen i väntan på att deras asylärenden ska
behandlas.
Jag kände mig i alla fall trygg. Det stod en kvinnlig soldat främst i ledet.
Dunder och brak...
Efter avklarad skolgång i Gulsele gick jag realskola; en termin i Junsele och
resten i Åsele (bättre kommunikationer) Dryga ½-året innan jag drog söderut
arbetade jag med skogsvårdsarbete plantering och prickning. Jag fick även
medverka vid hyggesbränning. En gång ombads jag springa efter material för
sprängning; elden hade tagit sig över brandgatan. Jag var helt övertygad om att
jag bar på dynamit och att jag när som helst kunde flyga i luften. Sista tiden
innan jul gick jag i snömodd med "låda på magen". Ett planterat skogsområdes
beskaffenhet skulle kartläggas och databehandlas. För att de känsliga hålkorten
inte skulle skadas av fukt fick jag hantera dem inuti en låda. Utbyte fick ske i
ett tält.
Idag finns andra, som i bästa fall har tillgång till ett tält: uteliggarna.
Dela med dig...
Strax
innan skolstart låg jag på sjukhus för första gången. Det var på gamla Sollefteå
lasarett nu sedan länge jämnat med marken. Blindtarmsobs. var anledningen. Min
rumskamrat hade sparat ett äpple och nu erbjöd han mig (ändrade roller) att dela
detta med honom. Ett skrovmål extra tackade man ju inte nej till. Efteråt
undrade jag, om han hade fått ha kniv hos sig. "Vad då kniv?" Det gick ju bra
att dela ett äpple med kammen också.
Några år senare ägde nästa sjukhusvistelse rum och då på Backe lasarett.
Katastrofen var ett faktum. Blindtarmen hade brustit och jag hade
bukhinneinflammation. Vi var 16 personer på salen, barn och gamla blandade. Det
gick väl an. Värre var det med tanten som på nätterna kunde komma till mig och
undra om jag inte låg i hennes säng.
Jag hade - mot min vilja - fått ett par nya, vita skor. Kostnad: 5 kronor. Till
min fasa upptäckte jag att tant Bergström i sängen bredvid hade likadana skor.
Jag gjorde allt för att dölja mina fötter och sa mig själv, att nu fick det vara
nog!
Problemet löste sig naturligt när jag på skolresan packat skorna tillsammans med
en påse päron. Färgen efteråt var obestämbar.
Ett parti hattar och mössor...
När
jag varit på väg ut och mor fått en chans, har det hetat "ta nåt på huvet" vare
sig det varit sommar eller vinter. Jag gillar inte mössor. Jag betraktar ett
foto från 1-2årsåldern:jag sitter som fastfrusen på en kälke och undrar vad som
tynger min hjässa. Jo,en stor lappmössa.
Ett foto från 3-årsåldern visar en konfunderad, men lättad person, för nu har
trycket minskat. Basker var det.
Under förskoleåldern satt den röda toppluvan alltid på tre-kvart.
Uppklädd till skolstart gällde blå hatt med ripsband och gummisnodd under hakan.
Till vintern förärades jag en grå fårskinnsmössa med rosa sidenfoder. Det
skrapade i öronen varje gång jag rörde mig, och den kreationen gjorde mig
lomhörd.
2:a klass medgav en mössa av ozelotimitation med knorrade öron. En dag kastades
den upp i luften och hamnade på kaminröret. Det osade katt och jag fick därefter
gå med svedda mus-, förlåt mössöron.
Margit: jag glömmer inte vad du fick till skolresan, något ljuvligt kvinnligt.
Jag fick: just det - en ny mössa. En från katalog efterskickad lila, av
impregneringsmedel stinkande moccaimitation. Jag tror att någon av våra kor åt
upp den senare i tron att det var ett fynd av styvmorsviol.
Så förärades jag sjuksköterskemössan. Den som ser ut som en tårta, ni vet. Inte
ens den används längre.
På min hatthylla vilar tre från Second-Handaffär inköpta hattar med flor och
blommor på. De ska jag kanske använda när jag har den rätta åldern inne.
Mormor ägde en stickad nattmössa. Det drog kallt vid husväggen. Jag har för
säkerhets skull införskaffat en av voile, broderad nattmössa a lá Madicken, om
jag skulle bli frusen på äldre dar´.
Nu ska vi prata bilar...
Min
första bil - det var ingen Mustang - men väl en liten ljusgrön träbil med röda
hjul. (Dockor kom först senare in i sammanhanget) Efter diverse krockskador mot
bordsben o.d. så bytte jag upp mig till en träbilarnas RR: en stor blå träbil
med blanka navkapslar. Jag gick mina 2 första skolår i Eds skola. Dit kom man
och berättade om Koreakrigets fasor. Det gjordes en insamling. Vi gick till
prästgården och Tunstrands för att lämna våra gåvor: för min del min kära blå
bil.
Min SISTA bil tog sig nätt och jämnt till skroten, där den drog sin sista suck.
Dessförinnan hade den fått utstå en ganska omild behandling. En morgon på väg
hem efter nattarbete somnade jag vid ratten. Bilen vek sig på mitten, hjulen
vinklade sig och nosen var nedtryckt, och den såg allmänt ledsen ut. Det hjälpte
inte hur jag vädjade: jag fick ta min portfölj och knata de 2 sista kilometrarna
hem. Änglavakt?
Ädla drycker...
Redan
i 5-årsåldern introducerades jag i kaffedrickandets ädla konst. Mormor var före
sin tid. Hos henne fick jag CAFFE LATTE. Varianterna har sedermera utökats.
Någon mjölkkonsument blev jag aldrig, men ändå stor vän till våra kor: Maj-Blom
från Nymyra, Snövit från Tjäl och Rosa, en hemmaprodukt. Vid några enstaka
tillfällen hjälptes min kusin och jag åt att mjölka mosters kor, när hon var
bortrest. Hon hade väggarna tapetserade med diplom på felfri mjölkleverans till
mejeriet. När vi mjölkat avstod moster från leverans. Kanhända att något
halmstrå hamnat i stävan när man duckat för kons svansföring i hennes försök att
avhysa inkräktaren på mjölkpallen.
Ibland kunde vi syskon, när vi uppfört oss någorlunda exemplariskt, få dela på
en dricka. 3 näsor trycktes mot bordskanten för att utröna, att ingen
snedfördelning skulle ske. Därefter släcktes törsten. Till jul visste överflödet
inga gränser: då tilldelades vi varsin julmust. Det var nästan mer än man
mäktade med.
Internationella kvinnodagen...
Solförmörkelsedagen 1954 gick flyttlasset till min mors föräldrahem i Brattsele. Jag skulle börja 3:e klass. För att lära känna byns flickor inviterade jag dem till en dambjudning i lekstugan. I ett obevakat ögonblick tömdes godisskålen. Signalement fanns som stämde väl överens på några av byns grabbar. De hade tydligen nåtts av ryktet om ett taberas. Eftersom brottet numera är preskriberat så avstår jag från några namnangivelser. Men det skulle förvåna mig, om inte denna händelse bidragit till den internationella kvinnodagens genomslagskraft.
Från begynnelsen till modern tid...
Denna
hemsida innehåller ett filminslag om Tärnickasjön (jan.-09), och det yttras
något om "återupptäckt sjö i modern tid". Denna sjö var något svåråtkomlig redan
i början av 60-talet.Då arbetade jag som s.k. prickare i skogsstämpling på
Tärnickeberget. Vi var ett antal personer(5-10) som bodde i kojorna under
arbetsveckan. Där blev jag bl.a. överbevisad av Olof Östlund om att han kunde
vända en pannkaka i luften. Visst, den av FETT stänkande pannkakan gjorde en
elegant volt i luften. En kväll beslöt Holger Nilsson och jag oss för att fiska
i Tärnickan. Ömsom hoppande på tuvor och ömsom stakande oss fram bland sly och
vass i något som liknade en eka, en rektangulär trälåda, tog vi oss fram till
Tärnickan och fångade några laxar eller var det abborrar??
I detta sammanhang har jag blivit påmind om en annan sjö: Titicacasjön. Ett
antal år efter Tärnickasommaren befann jag mig på väg från Bolivia till Peru.
Med höjdsjuka(4000 m ö.h.) och efter en tågurspårning nådde vi sent omsider i
kolsvart mörker Titicacas strand. Tacksamma över att ångaren "Ollanta" - en
vitmålad skönhet i trä med kristalloljeputsad mässing - inväntat oss, anträddes
färden över vattnet. Resmålet var Machu Picchu, inkaindianernas då sista kända
näste i Anderna. Tidigt vid soluppgången gick jag upp på däck och följde
passagen mellan de av vass flytande öarna bebodda av människor och här och där
en vassbåt.
Idag har så mycket av genuin naturmiljö exploaterats. Tänk att då inom räckhåll
få återupptäcka platser som vildmarken kring Tärnickan.
Borta bra, men hemma bäst. Mvh Barbro
Tankar i natten...
OM
det är långt till Thailand! Men "den längsta resan är resan inåt" skrev Dag
Hammarskjöld. Inre eller yttre resor - det har sagts att den som gjort en resa
har något att berätta. Upplevelser, intryck som berört eller upprört osv.
Det förnämsta med resor för min del har många gånger varit att få komma hem igen
till det som känns vant, till det som jag är rotad i och känner samhörighet med
- så även efter Thailandsresan. Förnöjsamhet, ett utrotningshotat ord, men
lyckliga de som drabbats av detta tillstånd. De, som genom att känna in och
uppskatta det som står till buds, och blir livsnjutare och gör en kvalitetsresa
på plats.
Min
präntarbana startade inte med runskrift under Hedenhös tid, men väl med penna
doppad i bläckhorn och läskpapper. Numera hamnar plumparna mest i
dataprotokollen. Någonstans står det skrivet om Någon som LÄNGE haft överseende
med okunnigheten, så håll ut.
Jag hade tänkt skaffa dator först efter min pensionering, men nu inträffade
följande, att jag när tiden var inne, dvs strax innan jul fick överta en dator
av min son. Han kom och han gick. Han installerade datorn, sa "hej då" och något
om att nu var det bara att trycka på alla knapparna. Vilket jag gjorde. Skärmen
visade att "ett allvarligt fel har inträffat". Går det att lära gamla hundar att
sitta? Vår labrador Filip blev 15 år gammal. Sista året var han stendöv. Jag
lovar att inte slå dövörat till, om någon har något att erinra.
Löwenströmska sjukhuset, som jag arbetat på under 20 års tid, stängde för
akutsjukvård. Agnarna - personalen - spreds för vinden. Jag hamnade på Danderyds
sjukhus. Från att aldrig tidigare suttit framför en dator förväntades jag nu
kunna dokumentera i densamma. Min inställning var: detta blir min undergång.
Men, med ett program med rubriker för fri text, så löste sig problemet ganska
smärtfritt. En natt, när jag var i tjänst, så infann sig representanter från
Socialstyrelsen på en s.k. flygande besiktning för att kontrollera att angivna
bestämmelser för dokumentationen efterlevdes. En av makthavarna kunde inte på
min begäran visa upp legitimation, men beträffande min journalhantering fanns
inget att anmärka. Så - keep going. I skolan tränade vi välskrivning. I denna
tid - dataåldern - verkar det som om många har svårt för att såväl tyda, som
skriva handstil...
Nyligen
bortgångne Ingemar Johansson - INGO blev ju världsmästare i boxning 1959.Den
sommaren var jag 13 år gammal och hade tjatat mig till en plats bland
plantsättarna hos min morbror, förmannen. I efterhand kan jag förstå hans
motargument. Min CV var tämligen blank, och han kunde nog inte i sin vildaste
fantasi föreställa sig, att jag skulle kunna utföra en arbetsprestation som
motsvarade dagspenningen. Tydligen, för nästa år återanställdes jag. Arbetet var
slitsamt. Förutom den egna bördan skulle plant bäras med uppför berget en
sträcka på c:a 3 km. Sedan blev det att borra och plantera. Efter en tid hade
händerna valkar, ryggen värkte och man tänkte: aldrig mera. Nästa sommar var
detta glömt, och börsen gapade tom.
Några arbetskamrater bodde kvar i Kronstugan över veckorna. Natten, när Ingo
skulle boxas, blev för de flesta sömnlös. Jag har för mig att man vandrade ner
till byn för att lyssna till referatet. Var det vanligt med transistorradio då?
Så bröt stora Ingo-febern ut! Morbrors båt skulle namnas till: just det... INGO.
Jag fick göra bokstavsförlagan.
En dag, när vi planterade i högt gräs, tappade en av gossarna numera
finanslandstingsrådet sitt i realskolepresent armbandsur. Vi genomsökte området
i en nästan omöjlig uppgift att försöka hitta detsamma. Jag kunde efter en stund
ropa: "vad får jag i hittelön?" Lönen infann sig senare under året, när jag
tappade MIN klocka under bärplockning. Den återfanns också. Vad hände med min
karriär efter plantsättningen? Jag blev inte finanslandstingsråd, men fick
kanske något som jag uppskattar mycket mer: arbetsglädje under resten av
livet-50 år och fortfarande. "Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli"
Dags
för lite kvinnlig fägring i spalterna, skriver 40-talist utflyttad från
Brattsele 1964. Redan då saknades utkomstmöjligheter. Med halva linneskåpet,
stekpanna och lånad vinterkappa anträddes färden mot den stora staden. Jag var
nätt och jämt "gärv" (vuxen) och skrämselhickan lurade i bakgrunden. Men jag har
insett, att för Gud och - möjligen norrlänningar - är ingenting omöjligt.
Apropå tidigare inlägg om "rumpan": har någon hört talas om "rumpdrag"? Min far
sa ibland till oss barn (Barbro, Göran och Carina), när vi såg en chans att
vidga vyerna:" Jag vill inte ha något rumpdrag med mig". Min snälla pappa...
Likaväl som jag kan tala lite latin med de lärde ( sjuksköterska till
professionen) så kan jag tala med bönder på deras språk. För se ränderna går
aldrig ur. Vissa uttryck ligger i träda, men de friskas upp bl. a. genom Nicke
Sjödins alster.
Tack för en trevlig hemsida. Genom den har jag sett bekanta namn som Margit f.
Gullin, Lisbeth f. Carlsson, Christer Stenman m.fl. Kurt Ulander satt i
barnvagn, när jag senast såg honom.
Med vänliga hälsningar. Barbro Dorfler f. Lundqvist (Samtliga texter här ovan kommer från Barbro och är hämtade från Gulsele Byalags gästbok)